Unga kvinnor – eller rättare sagt tjejer i tonåren – börjar alltmer synas i brottsstatistiken i egenskap av utövare av allt grövre våld. Under 2000-talet har allt fler tjejer som skadats av andra tjejer kommit till Södersjukhusets akut. Situation Sthlm har träffat Helena, som tidigare utövade våld mot andra tjejer.

Den 25 oktober förra året överföll ett gäng tjejer en 50-årig kvinna i Skarpnäck. Kvinnan var på väg hem från jobbet när ett tjejgäng plötsligt slog ner och misshandlade henne. Innan de sprang därifrån stal de kvinnans bag-in-box. Eftersom de råkade fastna på t-banans övervakningsfilm kunde polisen snart identifiera några misstänkta.

Det visade sig att tjejerna i gänget kommer från hela Stockholms län och är tonåringar. Kriminalinspektör David Lundgren vid Söderortspolisen utreder fallet. Han ser allvarligt på det inträffade eftersom de misstänkta är så unga.

– Det är inte bara en tjej som misstänks ha misshandlat kvinnan i Skarpnäck, utan det är flera tjejer som slagit och sparkat offret i huvudet. Att de sparkat målsäganden i huvudet när hon låg ner är ett livsfarligt våld. Det är viktigt att stoppa detta i tid. Fortsätter man med den här typen av brott kan det vara svårt att komma ur beteendet.

Händelsen i Skarpnäck är ett färskt exempel på det som kallas tjejvåld – gatuvåld där gärningsmännen är unga kvinnor och offren nästan alltid av samma kön. Fram till år 2000 var tjejvåld av det här slaget ganska ovanligt, men runt millenieskiftet märktes en förändring. Då började Södersjukhuset få in våldsskadade tjejer som skadats av andra tjejer samtidigt som polisen började lägga märke till tjejer som misshandlade i grupp ute på stan.

Helena är 23 år och bor just nu på ett stödboende i centrala Stockholm. För ett halvår sedan bestämde hon sig för att förändra sitt liv helt och bröt med kriminalitet, alkohol, droger och våld – med andra ord det liv hon levt i 10 år. På eget initiativ tog hon kontakt med sociala myndigheter för att få den hjälp hon egentligen hade behövt redan i skolan. Osentimentalt och rakt på sak berättar hon att hon aldrig räknade med att få uppleva sin 25-årsdag, men att hon nu ser ljust på framtiden. Hon har kapat banden till kriminellt umgänge, har inte tagit några återfall och har just genomgått ett konsekvensprogram i Unga i X-cons regi där hon träffat brottsoffer och polis för att få perspektiv.

När jag säger att hon ger ett beslutsamt intryck slår hon ner blicken, låter minst tre gånger så gammal som hon är och konstaterar sorgset:

– När man går på fler begravningar än bröllop så orkar man inte längre. Jag gick på sex begravningar förrförra året. Förra året gick jag på tre. Jag har begravt många bästa kompisar.

Hennes drickande började på mellanstadiet. De dagar hon inte skolkade utan faktiskt var i skolan var hon full – ”stank sprit” – och förvarade alkohol i skåpet. Att hon är tjej tror hon är en av de bidragande orsakerna till att hennes beteende kunde passera utan att vuxenvärlden ingrep. Tjejer kommer undan lättare, menar hon, både i skolan och ute på gatan. Å andra sidan döms tjejer hårdare av samhället om det går riktigt illa.

– Jag har spelat på tjejkortet ganska mycket. Det är ingen som tror att lilla jag kan vara skyldig, liksom. När man vet att man kan göra mycket mer än killar så försöker man pressa gränserna, se hur långt man kan ta det. Men om det går riktigt illa för en ung tjej, då ses det som en katastrof av samhället. Då ska hon sät-tas i fosterhem och allting, medan en kille med samma problematik bara ses som ”lite stökig”.

Helena var 13 år när hon använde våld för första gången. Då slog hon ner en kille med en träpåk i självförsvar i ett fotbollsbråk. Killen låg blodig kvar på marken när Helena sprang därifrån. Veckan efter var helt svart. Hon gömde sig hos en kompis och dövade ångesten med alkohol och droger. Killen levde, men det visste inte Helena.

– Jag trodde att jag hade dödat honom och det var ju inte det som var meningen. Det var inte så här mitt liv skulle bli. Barndomsdrömmen var att jag skulle bli uppfinnare. Jag är egentligen väldigt snäll. Jag vill inte slåss. Jag vill göra bra saker.

Av vuxenvärlden har Helena ofta fått höra att hon ”hamnat” i fel umgängeskrets. Att det är synd om henne som ”behöver stå ut”. Men den passiva roll hon tilldelas tycker hon inte stämmer med verkligheten.

– I själva verket är det jag som letat upp umgänget och ibland är det jag som dragit i gång och hetsat alla. Det är jättekonstigt. Det borde vara lika för tjejer och killar. Står vi fyra personer och är helt blodiga och en är tjej, då får hon gå hem, medan de tre killarna tas med till stationen.

källa