Unga kvinnor – eller rättare sagt tjejer i tonåren – börjar alltmer synas i brottsstatistiken i egenskap av utövare av allt grövre våld. Under 2000-talet har allt fler tjejer som skadats av andra tjejer kommit till Södersjukhusets akut. Situation Sthlm har träffat Helena, som tidigare utövade våld mot andra tjejer.

Den 25 oktober förra året överföll ett gäng tjejer en 50-årig kvinna i Skarpnäck. Kvinnan var på väg hem från jobbet när ett tjejgäng plötsligt slog ner och misshandlade henne. Innan de sprang därifrån stal de kvinnans bag-in-box. Eftersom de råkade fastna på t-banans övervakningsfilm kunde polisen snart identifiera några misstänkta.

Det visade sig att tjejerna i gänget kommer från hela Stockholms län och är tonåringar. Kriminalinspektör David Lundgren vid Söderortspolisen utreder fallet. Han ser allvarligt på det inträffade eftersom de misstänkta är så unga.

– Det är inte bara en tjej som misstänks ha misshandlat kvinnan i Skarpnäck, utan det är flera tjejer som slagit och sparkat offret i huvudet. Att de sparkat målsäganden i huvudet när hon låg ner är ett livsfarligt våld. Det är viktigt att stoppa detta i tid. Fortsätter man med den här typen av brott kan det vara svårt att komma ur beteendet.

Händelsen i Skarpnäck är ett färskt exempel på det som kallas tjejvåld – gatuvåld där gärningsmännen är unga kvinnor och offren nästan alltid av samma kön. Fram till år 2000 var tjejvåld av det här slaget ganska ovanligt, men runt millenieskiftet märktes en förändring. Då började Södersjukhuset få in våldsskadade tjejer som skadats av andra tjejer samtidigt som polisen började lägga märke till tjejer som misshandlade i grupp ute på stan.

Helena är 23 år och bor just nu på ett stödboende i centrala Stockholm. För ett halvår sedan bestämde hon sig för att förändra sitt liv helt och bröt med kriminalitet, alkohol, droger och våld – med andra ord det liv hon levt i 10 år. På eget initiativ tog hon kontakt med sociala myndigheter för att få den hjälp hon egentligen hade behövt redan i skolan. Osentimentalt och rakt på sak berättar hon att hon aldrig räknade med att få uppleva sin 25-årsdag, men att hon nu ser ljust på framtiden. Hon har kapat banden till kriminellt umgänge, har inte tagit några återfall och har just genomgått ett konsekvensprogram i Unga i X-cons regi där hon träffat brottsoffer och polis för att få perspektiv.

När jag säger att hon ger ett beslutsamt intryck slår hon ner blicken, låter minst tre gånger så gammal som hon är och konstaterar sorgset:

– När man går på fler begravningar än bröllop så orkar man inte längre. Jag gick på sex begravningar förrförra året. Förra året gick jag på tre. Jag har begravt många bästa kompisar.

Hennes drickande började på mellanstadiet. De dagar hon inte skolkade utan faktiskt var i skolan var hon full – ”stank sprit” – och förvarade alkohol i skåpet. Att hon är tjej tror hon är en av de bidragande orsakerna till att hennes beteende kunde passera utan att vuxenvärlden ingrep. Tjejer kommer undan lättare, menar hon, både i skolan och ute på gatan. Å andra sidan döms tjejer hårdare av samhället om det går riktigt illa.

– Jag har spelat på tjejkortet ganska mycket. Det är ingen som tror att lilla jag kan vara skyldig, liksom. När man vet att man kan göra mycket mer än killar så försöker man pressa gränserna, se hur långt man kan ta det. Men om det går riktigt illa för en ung tjej, då ses det som en katastrof av samhället. Då ska hon sät-tas i fosterhem och allting, medan en kille med samma problematik bara ses som ”lite stökig”.

Helena var 13 år när hon använde våld för första gången. Då slog hon ner en kille med en träpåk i självförsvar i ett fotbollsbråk. Killen låg blodig kvar på marken när Helena sprang därifrån. Veckan efter var helt svart. Hon gömde sig hos en kompis och dövade ångesten med alkohol och droger. Killen levde, men det visste inte Helena.

– Jag trodde att jag hade dödat honom och det var ju inte det som var meningen. Det var inte så här mitt liv skulle bli. Barndomsdrömmen var att jag skulle bli uppfinnare. Jag är egentligen väldigt snäll. Jag vill inte slåss. Jag vill göra bra saker.

Av vuxenvärlden har Helena ofta fått höra att hon ”hamnat” i fel umgängeskrets. Att det är synd om henne som ”behöver stå ut”. Men den passiva roll hon tilldelas tycker hon inte stämmer med verkligheten.

– I själva verket är det jag som letat upp umgänget och ibland är det jag som dragit i gång och hetsat alla. Det är jättekonstigt. Det borde vara lika för tjejer och killar. Står vi fyra personer och är helt blodiga och en är tjej, då får hon gå hem, medan de tre killarna tas med till stationen.

källa

ORÄTTVIS BEHANDLING. (artikel ur situation sthlm)

Paul ”misslyckades” gång på gång i tolvstegsbehandling. Men sådant pratar vi inte om. Desto mer pratas det om dem som ”misslyckas” i underhållsbehandling med preparaten metadon och buprenorfin. Men nu ska vi prata om hur det egentligen är.

Paul har gjort flera försök att bli drogfri. Han har gått på möten med Anonyma narkomaner och testat tolvstegsbehandling både i öppenvård och på behandlingshem. Han tycker att det har varit till hjälp, att det har varit bra att prata med andra om sina problem, att öppna sig och känna att han inte är ensam.

Ändå sätter han rubriken ”12 steg framåt, 24 steg tillbaka” på texten där han skriver om sina erfarenheter på Svenska Brukarföreningens webbsida. För när han har lämnat behandlingshemmet har det inte varit lätt att hålla fast vid drogfriheten. Återfallet har kommit och skammen över att nu ha noll nyckelringar, som han hade tilldelats för varje dag han varit drogfri, har varit stark. Då har missbruket blivit kraftigare. Dubbelt så många steg tillbaka.

Han skriver: ”Vi får inte glömma att för dom allra flesta så går det åt helvete efter avslutad behandling. Och då står man jävligt ensam.”

Men han är inte ensam. I själva verket är det många som misslyckas i en tolvstegsbehandling, särskilt personer med ett opiatberoende. Men de syns sällan i medier eller kommer fram i debatten. Däremot finns det en behandling där de flesta lyckas bli fria från heroinmissbruk eller kraftigt minskar sin heroinanvändning – underhållsbehandling med preparaten metadon och buprenorfin. Men de patienterna syns inte heller ofta i tidningsartiklar och debatter.

– Jag har länge retat mig på att tolvstegsbehandling får representeras av personer som det har gått bra för. Men de som avbryter behandlingen, vilket är en majoritet, märks sällan, säger Björn Johnson, docent i socialt arbete på Malmö högskola. Men vad gäller underhållsbehandling är det de patienter som trixar, dealar och har stora problem med fortsatt missbruk som lyfts fram, trots att de är få och att det egentligen går bra för majoriteten av patienterna.

Björn Johnson har intervjuat flera hundra patienter i underhållsbehandling. En sak han sett är att dem som behandlingen fungerar bra för ofta inte vill förknippas med den.

– Många lever väldigt vanliga liv och jobbar eller pluggar. Det var slående att nästan ingen av de var öppna med sin behandling. Det var jättemånga som inte ville prata om det med utomstående. Det är inte så konstigt egentligen, för det är ett väldigt stigma förknippat med underhållsbehandling till följd av debatten som vi haft i Sverige, säger han och påpekar att en konsekvens av debatten är att det dessutom blir svårare för patienter att ta sig in på arbetsmarknaden.

– Många av dem som vi intervjuade hade arbetsförmåga och skulle mycket väl ha kunnat arbeta om det hade funnits arbete för dem.

Hos ”tolvstegare” finns det däremot en stolthet när behandlingen är lyckad, anser Björn Johnson.

– Stoltheten är en del av deras behandlingskultur, vilket det inte är på samma sätt inom underhållsbehandling. Det kanske har att göra med att det i underhållsbehandling ingår ett institutionaliserat misstroende. Man måste göra drogtester hela tiden, även om man varit drogfri väldigt länge, och man får inte hantera medicinen helt själv.

Tolvstegsbehandling och underhållsbehandling är två helt olika behandlingar. Medan den ena bygger på att man får läkemedel så står den andra för en nolltolerans mot droger, även legalt förskrivna läkemedel. Trots att behandlingarna är så olika ställs de inte helt sällan mot varandra, eller kanske just för att de är så olika.

– Från tolvstegsrörelsens sida ser många utbyggnaden av underhållsbehandlingen som ett hot. För behandlingshemmen är det ett ekonomiskt hot att deras klienter försvinner. Där upplevs det också som att man genom underhållsbehandling inte ger människor en chans att bli helt drogfria. Som jag ser det måste det vara upp till patienten själv att välja vilken väg man vill gå, säger Björn Johnson.

Men i dag går det inte alltid att välja väg. Många heroinberoende personer hänvisas till tolvstegsbehandling trots att underhållsbehandlingen har starkare evidens. Tolvstegsbehandlingen är egentligen främst riktad mot människor med alkoholproblem. Metoden fungerar för många, både mot alkohol- och narkotikaproblem, men vad gäller personer med ett heroinberoende är det väldigt få som lyckas. Enligt psykiatrikern och narkomanvårdsforskaren Johan Kakko är det färre än 10 procent av dem som utvecklat ett tungt heroinberoende som på sikt lyckas bli fria från heroinet utan läkemedel. Det beror på att det har uppstått skador i hjärnan som inte kan repareras av att man går igenom tolv behandlingssteg eller går på NA-möten. Läkemedel kan däremot skapa en balans.

Men vad skulle hända om behandlingarna skulle gå samman?

– Att kombinera den typen av kamratstödjande verksamhet som NA utgör med underhållsbehandling tror jag skulle ha stor potential, säger Björn Johnson.

Det är något som nyligen blivit verklighet i Minnesota, USA. Det var där tolvstegsbehandlingen utvecklades i det som kallas Minnesotamodellen. Den amerikanska behandlingsorganisationen Hazelden, som har varit den stora förebilden, erbjuder nu en behandling där man kombinerar det traditionella tolvstegsprogrammet med läkemedelsbehandling med Suboxone. Bakom beslutet ligger ett ökat opiatmissbruk och ett antal dödsfall, och att man sett att Minnesotamodellen inte fungerade särskilt bra mot just tungt opiatmissbruk. Det är ett kontroversiellt steg att ta för en behandling som traditionellt haft nolltolerans mot läkemedel.

Men det steget kommer knappast att tas i Sverige. Det klargör en representant för tolvstegsrörelsen i en artikel skriven av Johan Nordgren, doktorand i socialt arbete, i tidningen Alkohol & Narkotika:

– Jag tror inte att vi kommer att se att tolvstegsbehandlingar kommer att börja med detta. Det tror jag verkligen inte. Tvärtom, det är viktigt att framhålla och erbjuda det drogfria alternativet, säger Inez Hamilton, ledamot i SCAA som arbetar med frågor som rör Minnesotamodellen i Sverige.

Sverige är bra på att erbjuda det drogfria alternativet. I Stockholm och andra storstadsområden är också tillgången på underhållsbehandling god. Men där kan det vara svårt att få annan hjälp, menar Björn Johnson.

– När man kommer in i underhållsbehandling har man ofta en väldigt hög motivation. Om socialtjänsten hade kunnat gå in och erbjuda psykosocial behandling, samtal eller kanske sysselsättningsåtgärder, då hade det funnits goda förutsättningar för det. Men i stället är det ofta så att socialtjänsten pustar ut när underhållsbehandlingen är inledd, tänker att nu tar sjukvården över. De tar ett steg tillbaka när de egentligen skulle ta ett steg framåt.

Men på vissa håll i landet är det svårt att över huvud taget få underhållsbehandling, särskilt i små kommuner. Socialstyrelsen har bedömt att hälften av Sveriges landsting har otillfredsställande tillgänglighet. I till exempel Sundsvall har patienter blivit hänvisade till tolvstegsbehandling då man haft intagningsstopp på underhållsbehandling.

– Det finns en evidensbaserad metod att hjälpa heroinister med, men då har de bestämt att det inte finns plats för fler sjuka. Adressera det på nån kroppslig sjukdom: ”Vi tar inte in fler diabetiker”, det skulle inte gå, säger Christina Paulsrud, ordförande för Stockholms brukarförening.

Hon är en av dem som har blivit hjälpt av en underhållsbehandling. När hon 2005 fick metadon utskrivet av en läkare slutade hennes ständiga jakt på heroin. Hon var hemlös och bodde i en husvagn. I dag har hon lägenhet och arbete och menar att metadonet gav henne livet tillbaka.

Det är vad Paul hoppas på nu.

– Jag har krigat länge för att få underhållsbehandling. De ställer höga krav här, säger han och berättar att han bor i en medelstor stad. Hade jag bott i en storstad hade det gått fortare och enklare. Men nu ska det antagligen lösa sig, om sex veckor får jag förhoppningsvis medicin.

Men han är noga med att framhålla att han inte är emot tolvstegsbehandlingar, trots sina många försök.

– Tolvsteg fick mig att missbruka mindre destruktivt och jag har aldrig mått så bra som när jag var helt clean på behandlingshemmet. Men det svåraste är inte att sluta, det svåraste är att inte börja igen. Det finns många som kan bli drogfria med hjälp av tolvsteg, men vi som inte klarar det måste kunna få annan hjälp.

Maria Hagström

Fotnot Paul heter egentligen något annat.

Tolvstegsbehandling

Behandlingen, även kallad Minnesotamodellen, är uppbyggd i tolv steg, där det första steget innebär att man erkänner sitt beroende.

Under behandling får man kännedom om sjukdomsbegreppet, förnekande, återfallsprevention med mera.

I gruppterapi talar deltagarna om konsekvenser av missbruket och hur det påverkar deras liv.

Behandlingen följs av regelbunden medverkan i självhjälpsgrupper i AA (Anonyma alkoholister) eller NA (Anonyma narkomaner).

källa.