Williams petzäll död borde bli en väckarklocka

Debattörerna: Dagens beroendevård bidrar till att liv sätts i fara

Det värsta har hänt och det händer hela tiden.

William Petzäll kämpade länge för att få substitutions­behandling mot sitt missbruk, en behandling som han visste skulle­ fungera. Men han blev avvisad med motiveringen att han inte var tillräckligt nedgången, trots att han redan hade ­varit föremål för LVM (lagen om vård av missbrukare) och tidigare överdoser.

”Varje dag en narkoman inte får den vård han har rätt till kan vara hans sista” är Williams egna ord från riksdagen.

Williams mamma Annika har hela denna tid levt med oviss­heten om huruvida henne son skulle dö innan han fick den hjälp han behöver. Det enda råd hon fått är att ”ställa in sig på det värsta, att nästa gång han använder också kan vara den sista” (AB Debatt 2/6).

Den 21 juli, den Internationella minnesdagen, deltog William­ och berättade om sin vän som nyligen hade avlidit efter en överdos. Vi hade alla någon att minnas som dött under året. Nu är William själv död. För sanningen är ju att ingen kan vänta.

Det räcker inte med att kritisera regeringen. Man måste också kritisera existerande beroendevård för att den inte gör tillräckligt och för att den bidrar till att utsätta människor för direkt fara för sitt liv – genom att inte ta sitt ansvar och för att de inte agerar­ för att rädda liv.

Att rädda­ liv måste ju vara den centrala ­frågan för all vård.

Visst, mycket har blivit bättre. Fler av våra kamrater kommer in i behandling, och färre kastas ut. Men det råder stora skillnader i landet, det som är bättre på ­någon plats är sämre någon ­annanstans. Det som är bättre är inte heller självklart bra. Det finns problem att få den behandling man behöver.

I vissa­ delar av landet är det nästan omöjligt för en del att komma in, bland annat på grund av ­intagsstopp, som i Falkenberg dit ­William sökte sig.

Det förekommer samtidigt att människor skrivs ut mot sin vilja,­ ofta på grund av blandmissbruk. Det brukar motiveras med att det sker av medicinska skäl och att man inte kan ta det medicinska ansvaret.

Det brukar också vara ett motiv att neka behandling. Det kan starkt ifrågasättas, eftersom människor ­inte dör i substitutionsbehandling – även om de har återfall och/eller sidomissbrukar.

Det är när de skrivs ut och nekas vård som människor dör. Inte bara av överdoser, självmord sker också.

Människor som hamnar i kriminalvården har ännu svårare att få substitutionsbehandling. Dessutom skrivs man också ut om man blir dömd för narkotikarelaterade brott, vad det nu har med vård att göra.

Tvångsutskrivningarna tycks mest vara ett behändigt sätt att avhända sig ansvaret för hur det går för människor. Substitutionsbehandling hjälper ju ­inte mot andra beroenden, men här krävs andra insatser, inte utskrivningar.

Vi har krävt att inför varje utskrivning måste en konsekvensanalys finnas. Det skulle inne­bära att vården inte kan svära sig fri från ­ansvar när de tar sådana beslut. Vi kräver att vården utgår från ett skademinimerande perspektiv, då vården ska vara till för att hindra dödsfall, inte medverka i dem.

Det kan just nu vara lätt att ta politiska poäng och positionera sig i denna fråga, att utnyttja ­Williams tragiska död för sina ­egna syften.

Glöm då inte att det inte finns ­något parti som är utan skuld för situationen. Glöm inte­ heller att det finns en läkarkår vars tystnad börjar eka besvärande. Men frågan­ är om någon alls kan ­svära sig fri så länge man tigit mot ­bättre ­vetande?

Låt inte Williams död bli bortglömd. Låt den bli en väckarklocka för alla, reagera och prot­estera, var inte tysta.

Läser en artikel i aftonbladet från - 12 och började tänka på det här med hjälpen...

Alla borde ha rätt till hjälp, finns inga platser på behandling ska de finnas annan hjälp. De är inte alla som får hjälp idag.

Jag vet en tjej som var tvungen att gå till soc med spruta i armen för att visa hur jävla illa de var. Tänk er känslan att inte bli tagen på allvar? fruktansvärt!. 

Det är också väldigt svårt att få hjälp. Tyvärr. 

Rutiner borde ändras, vi alla vet att de viktigaste är att kunna fånga upp en missbrukare ganska omgående som kommer och ber om hjälp. 

Anhörigförening: Narkomaner behöver vård, inte fostran

Debattören: Kom ut i verkligheten, Maria Larsson – vården fungerar inte

Minister Maria Larsson måste kliva ut i verkligheten. Vi anhöriga som mist våra barn efter drogöverdoser känner både sorg och vrede. Ofta sörjer vi i det tysta, det är ingen hjältedöd att avlida på grund av en överdos. Få känner till vad ordet stigmatisering betyder, fler vet vad diskriminering är och vi har en stark lagstiftning mot det. Men när det gäller drogberoende är det fritt fram för särbehandling. Den är så djupt rotad i den svenska folksjälen, på grund av den narkotikapolitik som förts under decennier.

Anhöriga ringer mig, förtvivlade över spärrtider, väntetider, utskrivningar och dåligt fungerande mottagningar. En del landsting har infört intagningsstopp?! En reportageserie i Sundsvalls tidning om missbruksvården visar att det är ekonomiska skäl bakom. Hur vården fungerar beror på var man bor i landet, om det finns någon hjälp överhuvudtaget. Vårdgaranti, kvalitetssäkring, konsekvensanalys är fina ord man har som vägledande när det gäller övrig vård i samhället, men verkar vara okända begrepp inom beroendevården. Heroinberoende är klassat som en sjukdom, men behandlas som en karaktärsdefekt som går att uppfostra bort. De så kallade spärrtiderna är bara ett exempel på hur man vill få narkomaner ”att lära sig”. Har du misskött dig straffas du med 3-6 månaders eget jagande på gatan. Vad det innebär för oss närstående kan var och en kanske förstå. Denna misskötsel är oftast ett sidomissbruk som är ett symtom på något annat (ADHD etc) som man på mottagningarna borde kunna behandla. I stället ”kastas man ut”, skrivs ut ofrivilligt, nekas en behandling som finns eller hur man nu väljer att beskriva en utskrivning.

Att man ”tycker” så mycket och så olika är just det stora problemet. Varför inte skapa en dialog med dem det gäller? Vi är många som kräver att man frågar Svenska Brukarföreningen, vars styrelse och medlemskollektiv består av patienter utanför och inom nämnda substitutionsprogram. De har massvis med bra idéer om hur man kan förbättra programmen.

Det är bra att medierna har börjat granska missbruksvården. Det behövs stora förändringar om inte fler ska avlida eller hamna i kriminalitet och misär. Man blandar ihop vad som är vad, förebyggande vård, brottsbekämpning och substitutionsbehandling för opiatberoende.

Vi kan inte vänta längre. För de som drabbats är läget akut. Maria Larsson har haft god tid att sätta sig in i vad opiatberoende är sedan hon tillträdde som ansvarig för missbruksvården. Angående forskning som Maria Larsson ständigt efterfrågar så finns både utländsk och svensk forskning på området. Det hjälper ingen av oss att regeringen tillsätter nya (dyra) myndigheter när man inte tar till sig det man redan vet. Det enda resultat felsatsningar får är att vi som drabbas får känna att missbruksvård kostar så mycket. Och att attityderna uti samhället hårdnar alltmer.

William Petzäll förde in frågan om substitutionsbehandling in i riksdagen. Han skrev interpellationer som Maria Larsson och övriga ansvariga noggrant borde läsa. Egentligen är det läge för ett krismöte med Socialstyrelsen och Socialutskottet.

källa.

ps, jag tror att dom flesta vet att William Petzäll avled pga drogmissbruk.

Mkt tragiskt :(

Jag tänkte skriva lite om när man hamnar i ett missbruk, mina peronliga tips till den som är medberoende. Det finns förmodligen mkt att fylla i, skriva metervis om.

Det är är inte ovanligt att de börjar med ett alkoholmissbruk, som för mig.

Jag brukade aldrig dricka alkohol tex.

När någon börjar trösta sig, "dränka sina sorger" eller slappna av med alkohol som klingar mina varnings klockor för ett kommande alkoholmissbruk.

Och något utav de vanligaste man hör är att man måste "få slappna av lite". Ska det verkligen behövas ta till alkohol för att slappna av?. 

För att hålla hos til narkotika missbruk. 

Hur fångar man upp ett tidigt missbruk?

Egentligen kan man inte stoppa ett missbrukar som påbörjas, hur vet man att någon ska ta till något för att döva sina känslor? vissa har kanske varit med om en livskris, kanske trauma, övergrepp osv. Det vi kan vara hyffsat överens om är att dom allra flesta som börjar ett missbruk har ett dålig mående. Och det är svårt och veta om just DEN du känner kommer ta till ngt, för självklart är de inte alltid så.

Det handlar nog om att försöka nå sin familjemedlem/vän, prata öppet om allting. Finnas där och stötta helatiden.

Kanske familjemedlemmen/vännen börjar få sömnpiller, kanske lugnande där kan också ettt missbruk börja utvecklas.

Beteenden.

Jag började ta avstånd från mina "vanliga vänner" slutade svara när dom ringer, släppte inte in dom började hänga med missbrukare. Dessutom började jag vara borta hela dygn. Börjar ser mer sliten och trött ut. Kanske inte lika mkt brydd i sitt utseende som tidigare, eller klädsel. 

Man börjar bli mer "hemlig", bara drar iväg, kanske springer utanför dörren för att möta upp någon för att köpa/sälja.

Är man i början av ett missbruk kan de vara lätt att förneka att man har problem, du har knappt tagit något och känner varken psyiska/fysiska abstinens och dessa ord är nog bland de vanligaste jag själv hört " jag har kontroll, jag kan sluta när jag vill...". Jätte lätt och vifta bort om ngn kommer på dig, eller kanske ser dig ta något som om de inte vore skumt att personen ens börjat ta i droger!. 

Det kan börja så oskyldigt som under "partytider" ... jag själv vet tonvis med folk som tar till droger pga fest.

En del kan "stanna vid det", andra utvecklar ett missbruk - såklart. Att knarka och supa till sig ett missbruk är faktiskt inte onormalt. Många gör det.

Man måste nog börja ifrågesätta om man upptäcker att något verkar konstigt med en person. 

Det kan mkt väl vara så att den som börjar missbruka får dig sur medvetet för att få "knarka ifred". 

Det kan vara omöjligt att vara stålmannen som kan rädda någon ur ett missbruk, det viktigaste när någon påbörjar ett missbruk är att få den att VAKNA UPP och se sitt problem i tid på något sätt.

För ju djupare och längre in i ett missbruk man  börjar komma så utvecklas abstinens, och får självfallet en personlighetförändring..  det då de inte brukar finnas "någon hemma" längre. Såattsäga.

Kontakta socialkontoret vid första tecken,  det här berättar man inte hur gärna man vill som ett hot, för att få missbrukaren att sluta. En missbrukare som varnas för kommande utinprov säger sig själv, det kommer inte gå. Oförberedd är det som gäller.

man måste konfrontera personen med personer som kan sin sak, men minst lika viktigt att erbjuda hjälp vilket alla socialkontorer långt ifrån gör. Börja kontakta andra medberoenden som vet vad du går igenom, och som kan känna igen dessa tecken du redan sett. Där kan man få väldigt mkt tips och hjälp, att få ha kontakt med någon annan i samma situation kan vara en liten tröst i misären. Att få stöd. 

Enkla tips på vad du som närstående till missbrukare kan tänka på :

* Får du narkotikaklassade läkemedel, lås in i kassaskåp och göm den. Säg aldrig till missbrukren om det.

* Ha aldrig lösa pengar på dig, eller i hemmet/bilen.

* Ha koll på allt av värde.

* Lämna ingen reserv nyckel utomhus!.

* låna aldrig ut pengar, köp hellre mat eller vad det kan tänkas vara.

Vet missbrukaren i familjen att någon i släkten har narkotika klassade läkemedel kan ni räkna med att missbrukaren åker dit. MEn missbrukare är expert på att manipulera, och vet vilka punkter han/hon ska trycka på. Kan förmodligen övertyga dig att han/hon kan åka till månen.

* skjusa inte runt på missbrukaren till olika platser, eller dens vänner.

(förmodligen ska droger hämtas/säljas).

* göm bankomatkort/och alla koder som ger tillgång till pengar.

En del familjer är extrema, låter inte sina barn få bo hemma utan får vara hemlösa, leva utan mat och göra allt så obehagligt som möjligt för att den personen ska nå sin botten, ge upp och vilja sluta.

Det här kan vara jättesvårt, att slänga ut sitt barn. Eller se sin bästa vän gå en trasig väg.

Och något som framför allt kan vara svårt är att se sitt magra nästan bort tynade slitna barn be om matpengar, att neka där blir svårt.

Viktigast av allt man kan inte lägga skuld på sig själv. Man kan inte heller ge upp hela sitt liv för att försöka få en missbrukare att sluta droga. Huvudsaken är att man har försökt hjälpa, gjort allt man själv orkar och kan.

Viktigaste är att den missbrukar vet att du finns där, den dagen han/hon är redo för att lägga ner, att de finns hopp.

Han eller hon måste sluta för sin egen skull för att de ska funka. 

Har ni några frågor?

För att få tag i andra medberoende, så är det lätt att googla fram det.